Idag är det 100 dagar tills bebben är beräknad att komma! Men jag tror de en liten krabat som stannar och gosar till sig i jäsningen en liten stund till. Men ja vi får se! Eller jag tror antingen där kring 26-28 maj (beräknad den 29:e) eller 6 juni.

 

Annars kan jag säga och erkänna att jag har inte mått så himla bra egentligen. Fysiskt ha jag mått super iaf! Inge foglossning om jag inte ha varit på stan en hel dag eller så. Men humöret och hormonerna har inte riktigt gått ihop. Ha haft mkt hjärnspöken som ha bråkat med mig osv och ha faktiskt inte känt igen mig själv. Så jag äter lite tabletter för att både må bättre och känna mig som mig själv igen. De tog väl ca en vecka efter att jag började med dom så börja jag känna igen mig själv igen så de känns fantastiskt bra! Skönt att en av alla och första för den delen, av alla behandligar som finns funkar för mig. Så jag kör vidare på detta och hoppas det forstätter såhär bra :D. Ringer och pratar med både mamma och syster nästan varje dag också, för att kunna släppa ut lite ord som behövs för att få en fungerande vardag. Men mest bara för att ha nån att prata allmänt strunt med och bara få prata med en vuxen människa istället för barnen. Vilket jag tror största "problemet" är för mig, att jag inte ha haft nån vuxen att prata/ventilera med utöver Micke som inte är hemma fören på kvällen liksom. Sen tappar man faktiskt lite peppen att höra av sig till folk och fråga om att ses och umgås lite grann, prata skit osv då dom hela tiden säger att de inte passar, men hela jävla tiden passar det inte. Spelar ingen roll om man hör av sig en dag innan eller en timme innan så passar det inte. Sen hör aldrig folk av sig till mig heller så ja, man tappar som peppen trots att man kanske behöver socialtomgänge för att fungera som en vettig människa och särskillt nu när man är hög av olika hormoner och kroppen är allmänt i obalans med allt de och sig själv.

 

Micke var iväg på utbildning i slutet av januari, (veckan då jag fyllde år) och ja den veckan va ett helvete med allt. Kunde knappt sova på nätterna (jag har inget problem med att vara själv). Ingen hörde av sig trots att många visste att jag va ensam med barnen, ingen kom och hälsa på då jag fyllde år ens. Ska man behöva skriva ut på sociala medier att det finns tårta på sin födelsedag (mitt i veckan så man ha sällan nått outstanding planerat då) för att folk ska ens fundera liiiite grann att komma och hälsa på? Ne då blev jag faktiskt besviken. Ja okej man behövde inte komma och fika och stanna i 1000 år och bjuda på middag och presenter osv osv utan just bara att komma och säga hej, grattis och surra lite då man är helt ensam hemma med två barn hade räckt gott och väl. Asså ett enkelt snabbfika besök hade dugit fint.

 

Ja tänk vad man kan må olika från graviditet till graviditet. Med William mådde jag ändå bra trots foglossning och höll på att söka jobb för fullt. Filip var foglossningen värre, rent plågsam, hade mkt förvärkar och sammandragningar och mådde inte alls bra psykiskt. Då jag väl tog mig i kragen och besökte en läkare fick jag en som inte tog en på allvar och gav mig tips om att ha bra skor på jobbet och läsa på 1177 om foglossning och hur jag skulle kunna underlätta det för mig själv där. Men fick en sjukskrivning till slut efter några veckor via min BM som märkte hur dåligt jag mådde. Och denna graviditet ha jag ingen foglossning alls, inget illamående, ha knappt kännt mig gravid även om magen kom i raketfart tills nått slog slint med hormonerna och jag ha varit en jävligt gnällig och surkärring mest hela tiden och allmänt ba less på allt. BM undrade om jag ville prata med en psykolog för att underlätta allt jag har inom mig men va inte jätte pepp på de faktiskt. Och sen kommer alla hjärnspöken som säger det ena och det andra och mkt funderingar på allt mellan himmel och jord, så ja de ha varit jobbigt nu också fast på ett helt annat sätt. Men som sagt nu är förhoppningsvis hormonerna i trim och jag ska få fortsätta vara den gamla vanliga Julia istället för surjävlabitterJulia. Men om jag ska säga vem som var jobbigast så var det nog Filip för där vare som allt som höll på att jävlas. Och lättaste ha nog varit William. Även om denna också ha varit bra bortsett från hjärnspökerna.