Allt började egentligen redan under juldagen/juldagsmorgonen med liiite blod i trosan. Va ändå lite osäker så la i ett trosskydd för att kunna avgöra på nästa toabesök om de va blod. Men de va inget vid nästa besök. Vi for in till stan och fika hos svärmora Lotta som sen blev till middag. Under fikat fick jag i vanlig ordning sammandragningar utan ondhet. Vi lämnade W hos Lotta medans hon lagade middag och vi for och handlade frukost och sånt på ica kronoparken. Började få molande ont i nedre delen av magen då vi gick, blev nästan jobbigt ont faktiskt. Stånkade och stönade och hade mig då jag gick. Inte så högt i butiken men ute på parkeringen, men tänkte att de ba va förvärkar. Under middagen hade jag fortfarande lite ont. Vi for hem efter att vi hade ätit färdigt och i bilen kom tanken "tänk om det är dags för bäbis att komma" smygandes.

 

Väl hemma började de göra lite mer ont fast på ett annat sätt. Trosskyddet jag hade haft hade jag slängt innan vi for till stan och vid detta toabesök vare lite mer rött i trosan, så då vare ju blod som hade kommit for de en tanke genom mig. Sa till Micke om mina misstankar då blod kan ju va ett tecken på att nått är på gång. Där vid 20.00 la vi oss i sängen för att se Dexter i vanlig ordning. Började få ont i intervaller nu istället för en molande värk hela tiden. Frågade Micke om jag skulle testa ta två alvedon för att se om de lindra och för att se om de va riktiga värkar eller bara förvärkar. Barnmorskan hade sagt på senaste besöket att jag skulle ta två alvedon innan jag skulle lägga mig för att kunna sova då jag knappt kunde sova pga alla förvärkar jag hade på nätterna. För äre "bara" förvärkar försvinner ju värken medans äre ett värkarbete på gång så är ju två alvedon förklent, de säger ju sig självt liksom. Micke tyckte jag skulle göra vad som kändes bäst för mig och tjurig som man är så tog man inga. Gick på toa efter två avsnitt och då vare nytt/färsk blod som hade kommit i trosan och på papperet då jag torka mig. Sa till Micke att de va blod nu så de måste ha varit de imorse också. Sen började värkarna komma smygandes på riktigt. Efter ett till avsnitt av Dexter så va värkarna 3 minuter emellan på ett ungefär. Fullt hanterbara värkar men dom kändes. Ringde in till Förlossningen vid 23.20 och hon som svara va så tråkig och prata med. Men efter att vi pratat lite så bestämde vi att vi skulle komma in på en kontroll trots att värkarna va glesa enligt hon. Eftersom de gick fort med W så ville jag/vi in för en kontroll iaf. Micke ringde hit Magnus som barnvakt då W sov.

 

Cirkus 00.15 (nu är det alltså den 26:e) ringde vi på klockan på dörren till förlossningen och en hur trevlig barnmorska som helst kom och mötte oss. Som faktiskt sen fick förlösa oss. Vi gick till ett rum och CTG kopplades upp. Och vi stirrar på skärmen och ser att värkarna kommer men inte så täta längre. Efter ett tag, kanske en kvart så kommer barnmorskan in igen och säger att bäbis verka inte må bra då hjärtljuden sjönk och va låga, så vi vandrar till ett förlossningsrum för att få bättre koll på bäbisen. Ligger nu i sängen och då kommer värkarna mer ofta och gör lite ont och bäbis mår redan bättre. Blir även kollad och är öppen 4cm och vi kommer överrens om att jag skulle duscha lite som smärtlindring och under tiden skulle hon börja duka fram lite verktyg som behövs vid en förlossningen då de verka bli bäbis denna gång! Fick saft och vatten inne på toan och tiden med värkar i duschen springer förbi. Barnmorskan kikar in lite då och då för att se hur de går för oss och de går ba fint. Börjar behöva andas igenom värkarna men dom är fortfarande hanterbara så duschar på ett tag till. 

 

Efter sammanlagt cirkus 2h dusch (kl är nu ca 02.30) kommer barnmorskan in och tyckte att de va färdig duschat och en koll skulle göras, så tog på mig den berömda vita rocken och gick till sängen. Och där fick jag introducerad hur lustgasen (hanns inte med med W utan då fick jag den bara och fick själv komma ihåg från vad man läst när och hur den skulle användas) skulle användas och de tog ett par värkar innan jag fick kläm på den. Blir kollad igen och är fortfarande 4 cm öppen. BM säger att har de inte hänt nått på ca 2h så vill dom ta hål på hinnorna för att hjälpa de hela lite på traven. Sagt och gjort gjorde hon de efter att jag hade godkänt denna manöver vid 02.45. Hon sa också att värkarna kommer nu bli tätare och intensivare då vattnet är taget. Hon vill även ha mig på knä lutandes mot en sackosäck för att hjälpa bäbisen neråt. Och andas lustgas. De va grejer de! Antingen vare inte lustgas jag fick med W eller så vare för sent gånget i själva förlossningen för att den skulle verka då, då jag va full som en kastrull nu efter varje användning :P. Hur som haver hinner BM typ precis ut genom dörren innan värkarna kommer igång på riktigt och får flashbacks från Williams förlossning om hur gräsligt jävla ont det gjorde och vill ba dö av smärta nu.

 

De börja trycka neråt och göra gräsligt ont och sen kommer dom välkända tårarna då de gör för jävla ont. Micke masserar ländryggen vilket underlättar en heldel. BM kommer in igen efter en stund och ser mig gråta och säger att nu verka de va på gång (Näähäää säger du de?! Tänker jag ilsket.) Blir kollade igen och är nu 6cm öppen. Sackosäcken togs bort och jag blir frågad om jag kan ligga på sidan, men låg inte så allt för länge då även denna gång cp-ade sig mina höfter. Blir rullad till ryggläge/gynläge igen och därefter går allt fort. Är fullt öppen och får börja krysta rätt fort efter att jag hamnade i den positionen. Dock blåste jag ut luften istället för att hålla den inne och krysta ordentligt, vilket BM och Micke påpekade fleeeera gånger. (Men hur lätt äre?!) Men till slut efter att jag fick Mickes hand att hålla i så gick de lite bättre. Och mitt i allt detta blev jag helt tokig på CTG bandet på magen så börja slita i den i ilska och dom (en till BM hade kommit in) tog lös den, men dom satte tillbaka den lika snabbt igen då dom ville se då jag hade värkar och en extra koll på bäbisen. Efter ett par minuters krystande tappade jag kraft eller nått sånt i krystningarna, kanske till och med gav upp lite smått då de gjorde så fruktansvärt ont och jag ba gjorde fel kändes det som då dom sa åt mig hur jag skulle göra. Men vid detta tillfälle hade huvet på bäbis kommit ut, och ha fått detta berättat i efterhand - att dom hade tappat kontakten med bäbisen och huvet som va ute va blått. BM säger bestämt att jag måste ta i för bäbisen måste ut NU, men de gick ju inte så bra då jag fortsatte med att släppa ut luften. Så hon fick hjälpa till genom att stoppa in båda händerna där nere och hjälpte honom ut. 

 

10 minuters krystande (en aning kortare än med Ws 40min) och med lite hjälp som sagt kom en blå och tyst kletig sak ut kl 03.52. Jag hann precis se att de va en pojke, en blå sådan och väldigt tyst trots dom magiska millisekunderna hade passerat så man hann ju fundera galna saker även nu. Får även bekräftat av Micke att de va en pojke innan navelsträngen va klippt av BM och Micke och den andra BM stack snabbt iväg med honom. Tur Micke hann säga till mig lite snabbt att dom for iväg med han, annars hade de blivit lite halvjobbigt att ligga där brebent utan att veta vad som händer. Dom kom tillbaka rätt snabbt med honom inbäddad i ett täcke då han hade kvicknat till. Fick äntligen hålla i honom och kände att nu är familjen komplett! Mamma åt två prinsar <3. Samtidigt som jag håller i han så kollar BM hur wooohoon såg ut. Och efter ett tag kom den efterlängtade mackbrickan, med julmust till och med! :D

 

Hade "tur" denna gång och slapp sys där nere då jag inte sprack nått eller blev klippt. Så jag ha varit återställd där nere på en gång typ! Ha kunnat kissa, bajsa, gå normalt och sätta mig utan hinder, vilket känns ruggit skönt!

 

Men om man knyter ihop säcken så gick även denna förlossning fort. Vi blev inskrivna kl 00.37 och han va ute 03.52. Efter att dom tog vattnet va han ute på ca 45 min. Så då de väl satte igång på riktigt gick det fort. Inte för att skryta så verka jag va gjord för att här med att föda barn, men nu dröjer de ett tag innan nästa, om de blir nån till. 

 

Det hela små börja lite redan fredagen den 28 febuari, med att jag sa till min syster att de kändes som att jag kissade taggtråd. Hon sa att de kunde va urinvägsinfektion och att jag borde ha kontaktat min barnmorska för att få ev hjälp. Kunde även få samma taggtrådskänsla då jag står och går, så nått galet va de. Kan ju tillägga att jag va på stan och härja med min syrra den dagen. Snäll sambo jag har så fixade han burkar och rör som jag skulle kissa i av barnmorskan och skulle lämnas in på måndagen. Hon nämnde till Micke att urinvägsinfektions symtomen kunde betyda att nått va igång.

 

Barnkalas stod på schemat sen hos Mickes syster och jag börja bli lite trött. Mickes moster tyckte jag såg rödblommig ut i ansiktet och frågade hur jag mådde, Micke sa att jag troligast hade urinvägsinfektion. Och sjuksköterska som hon är kände hon på min panna och tyckte jag hade lite lite feber och så ville hon att jag skulle kissa på en sticka hon hade hemma hos sig för att se om de va nå baskilusker i urinen. Efter kalaset for vi till henne för att lämna ett prov för att se. Den visade lite bakterier. Hon både såg och kände på lukten på urinen att det troligast va nå baskilusker, så hon tipsade om tranbärsjuice och intimtvål. Sen att vi skulle ringa sjukvårdsupplysningen om råd också. På ica kvantumparkeringen springer jag in och handlar och Micke ringer och hör med dom. Väl tillbaka så tyckte dom i andra änden att vi skulle ringa förlossningen då jag va mer deras patient då jag förväntas föda när som helst. Sagt och gjort Micke ringde (hehe) och fick infon efter ett tag att morgondagens morgonurinen skulle kissas i en av rören jag fick tidigare under dagen och lämnas på lördag morgonen.

 

Lördag morgon kom. Alltså den 1/3. Sagt och gjort vaknade, kissa i röret, åt frukost och sen vi for in med de. Fick som svar att dom skulle ringa upp då dom ha gjort den snabba kollen på urinen (stickor i alla dess former skulle jag tro). Och sen skulle dom skicka urinen på odling. Efter ett tag fick jag ett samtal att jag hade ett recept på närmaste apotek på en antibiotika då de va urinvägsinfektion.

 

Därefter åt vi lunch och sen pallrade vi oss till Matte för en kaffe och hade "vanliga" sammandragningar på väg dit men kanske snäppet oftare än vanligt, tänkte inte mer på de. Efter ett tag där blir jag kissnödig (min nya hobby som gravid) och ursäkta infon men i trosan ser jag en slemig klump med lite lite rött i sig och tyckte inte den liknade en vanlig flytning, tänkte de kanske va slemproppen? Och då jag torka mig vare mer slem i papperet. Halt och slemmit kändes de, och då slog de mig, de måste va slemproppen som hade lossnat! Vid 15.00 hände detta. Eld och lågor i baken fick jag, men va sansad då jag gick ut då vi faktiskt va borta och ville inte sprida panik mellan dessa två. Tänkte att vi är ju snart på väg hem, så då kan jag berätta för Micke. Satte mig vid bordet igen och hörde grabbarna prata ventilation, så googlade jag på slempropp och tog de lugnt då sammandragningarna börja komma allt tätare och lite ondare än vad jag hade haft tidigare under graviditeten. Konstaterade ännu en gång att de va slemproppen som hade släppt efter allt googlande. Och allt från två timmar efter att den hade släppt till två dagar kom storken. Väl på väg hem efter kanske en halv timme hade vi Matte med oss, men lyckades få Micke själv och berättade vad som hade "hänt".

 

Matte va inte hos oss så länge så då passade vi/ Micke på att laga mat då han hade gått hem. Sammandragningarna börja bli intensivare men jag pluggade på samt blogga om ni minns? ;) Ville inte avslöja något då, hehe. Medans Micke lagade mat och pratade med Magnus som också hade kommit förbi en sväng. Men for ganska snabbt därefter. Sammandragningarna börja va 3-5 mellan varandra och höll i sig nån minut. Tyckte de gick att hantera hur bra som helst! Tänkte vad snackar alla om att de gör ont, för de gör de ju inte?! (Fick ju smaka på smärta sen :p..)

 

Ringde Ida och rådhörde lite med henne, hon tyckte vi skulle ringa förlossningen bara för att checka med dom vad vi skulle göra. Hon som svara tyckte att jag skulle ta ett bad och va hemma så länge som möjligt för att slappna av. Kl 17.00 ligger jag i badet och hare gött tills sammandragningarna börja bli intensivare och ondare. En och en halv timme senare typ tycker både jag och Micke att vi ska bege oss in bara för att kolla läget då de börja bli lite jobbigare än tidigare. Vi ha ju en liten bit att köra, så lite grann för att va på säkra sidan också. Väl i bilen började värkarna va 1 min mellan varandra och höll i sig i en minut och göra lite ondare.

 

Vi blir inskrivna kl 19.00 och får det där bältet runt magen (CTG) för att mäta värkarna, mitt och bebisens hjärtljud. Blir kollad och är 4 cm öppen. Micke fick order att hämta BB-väskan som är kvar i bilen (vi trodde vi skulle bli hemskickade igen därav att den va kvar) av barnmoskan då den kommer att bli använd inatt. Och han kutar! Då han väl är tillbaka blir vi ensamma och värkarna börjar bli smygandes ondare. Micke hjälper mig att andas genom värkarna. De börja vattnas i ögonen men vägrar att gråta då jag är tjurig, tittar bara upp i taket och försöker undgå smärtan. Har en rätt hög smärttröskel så nu börjar de göra ont på riktigt med andra ord. Vattnet går mitt i en värk kl 19.30 och de kändes som om man kissa på sig trots att man inte är kissnödig, läskig/konstig känsla. Barnmorskan kommer in för att se så att det stämmer, och se på fan de gjorde de! Nu börjat det göra mer ont och jag kan inte hålla tårarna tillbaka, dom rinner nerför. Då kommer vi överrens om att jag ska bada igen för att slappna av. Får på mig den berömda vita rocken och nu gråter jag högt, nästan skriker av smärta.

 

Väl i badet går de ganska bra, i en halv timme sen gåre inte mer. Nu ångrade jag mig och ville inte föda barn längre. Gråter och skriker. Micke hjälper mig att andas igenom värkarna som han gjorde tidigare och trycker på knappen och barnmorksan kommer in och ser mig då hukandes över toan (spyr inte utan den va perfekt att krama och kall och go va den) och hämtar gåstolen. Snålåker på den till ett rum och dom kollar hur öppen jag är. Va nu 10 cm öppen. Alltså på en halv timme hade jag öppnat mig från 4 cm till 10 cm. Inte konstigt att de gjorde satans ont! Började nu se allt i dimma typ, allt va en nyans vitare med nå vitt fluff i hörnen och hörde allt men genom bomull typ och de som sas åkte som ut i andra örat.

 

Börjar få krystvärkar strax efter kollen, men inte får jag börja krysta pga att livmodertappen inte va riktigt mjuk än.. Kl är nu 21.10. Får därefter träffa min räddare i nöden - lustgasen. Så där ligger jag på rygg och brölar i masken till varje värk. Men bara en stund senare får jag äntligen börja krysta och de kändes precis som många säger - som om man skulle bajsa på sig. Fick byta ställning till sidliggandes med benet på ena benstödet. En stund senare står jag på knä då mina höfter håller på att gå av av smärta och för att hjälpa lilleman neråt och snurrningen. Byte av ställning en stund serare till ryggliggandes igen, väl där va huvet lång ner och jag krystade och krystade men han åkte som ut och sen in igen. Dom kallar in en läkare för att ta sugklockan och när hon börja packa upp den så lägger barnmorskan bedövning för att klippa, hon klipper och efter en värk kom han ut, kl 21.48.

 

Inte ett ljud hördes då han kom ut men nån mikrosekund senare hör man ett wuuää! Och jag lovar på den där lilla mikrosekunden hann man tänka mkt galna saker! De är inte som på film att dom skriker direkt dom kom ut :P. Då jag hade fått det vackraste jag någonsin sett trots skitig av massa gegg på bröstet sa jag till Micke: Det här gör jag inte om! Micke svarar att då får de bli snitt och kramar om mig.

 

Efter nästan tre smärtsamma och intensiva timmar efter att vi "checkade in" va vi nu äntligen tre <3. Taggtrådskänslan va både en urinvägsinfektion och en signal på att de va barn på väg.

 

Kan hålla med alla att föda barn är bland det häftigaste jag ha gjort i hela mitt liv, men att njursten skulle göra ondare än att föda barn håller jag inte med om, haha! Föda barn på naturlig väg igen skulle jag kunna göra nu i efterhand, men inte direkt efter att man ha fött vill man de, men de ha väl sina förklaringar, hehe. Kan säga att jag inte hade klarat av det här utan min älskade blivande man, pappa till vår son, sambo och pojkvän! <3