Det hela små börja lite redan fredagen den 28 febuari, med att jag sa till min syster att de kändes som att jag kissade taggtråd. Hon sa att de kunde va urinvägsinfektion och att jag borde ha kontaktat min barnmorska för att få ev hjälp. Kunde även få samma taggtrådskänsla då jag står och går, så nått galet va de. Kan ju tillägga att jag va på stan och härja med min syrra den dagen. Snäll sambo jag har så fixade han burkar och rör som jag skulle kissa i av barnmorskan och skulle lämnas in på måndagen. Hon nämnde till Micke att urinvägsinfektions symtomen kunde betyda att nått va igång.

 

Barnkalas stod på schemat sen hos Mickes syster och jag börja bli lite trött. Mickes moster tyckte jag såg rödblommig ut i ansiktet och frågade hur jag mådde, Micke sa att jag troligast hade urinvägsinfektion. Och sjuksköterska som hon är kände hon på min panna och tyckte jag hade lite lite feber och så ville hon att jag skulle kissa på en sticka hon hade hemma hos sig för att se om de va nå baskilusker i urinen. Efter kalaset for vi till henne för att lämna ett prov för att se. Den visade lite bakterier. Hon både såg och kände på lukten på urinen att det troligast va nå baskilusker, så hon tipsade om tranbärsjuice och intimtvål. Sen att vi skulle ringa sjukvårdsupplysningen om råd också. På ica kvantumparkeringen springer jag in och handlar och Micke ringer och hör med dom. Väl tillbaka så tyckte dom i andra änden att vi skulle ringa förlossningen då jag va mer deras patient då jag förväntas föda när som helst. Sagt och gjort Micke ringde (hehe) och fick infon efter ett tag att morgondagens morgonurinen skulle kissas i en av rören jag fick tidigare under dagen och lämnas på lördag morgonen.

 

Lördag morgon kom. Alltså den 1/3. Sagt och gjort vaknade, kissa i röret, åt frukost och sen vi for in med de. Fick som svar att dom skulle ringa upp då dom ha gjort den snabba kollen på urinen (stickor i alla dess former skulle jag tro). Och sen skulle dom skicka urinen på odling. Efter ett tag fick jag ett samtal att jag hade ett recept på närmaste apotek på en antibiotika då de va urinvägsinfektion.

 

Därefter åt vi lunch och sen pallrade vi oss till Matte för en kaffe och hade "vanliga" sammandragningar på väg dit men kanske snäppet oftare än vanligt, tänkte inte mer på de. Efter ett tag där blir jag kissnödig (min nya hobby som gravid) och ursäkta infon men i trosan ser jag en slemig klump med lite lite rött i sig och tyckte inte den liknade en vanlig flytning, tänkte de kanske va slemproppen? Och då jag torka mig vare mer slem i papperet. Halt och slemmit kändes de, och då slog de mig, de måste va slemproppen som hade lossnat! Vid 15.00 hände detta. Eld och lågor i baken fick jag, men va sansad då jag gick ut då vi faktiskt va borta och ville inte sprida panik mellan dessa två. Tänkte att vi är ju snart på väg hem, så då kan jag berätta för Micke. Satte mig vid bordet igen och hörde grabbarna prata ventilation, så googlade jag på slempropp och tog de lugnt då sammandragningarna börja komma allt tätare och lite ondare än vad jag hade haft tidigare under graviditeten. Konstaterade ännu en gång att de va slemproppen som hade släppt efter allt googlande. Och allt från två timmar efter att den hade släppt till två dagar kom storken. Väl på väg hem efter kanske en halv timme hade vi Matte med oss, men lyckades få Micke själv och berättade vad som hade "hänt".

 

Matte va inte hos oss så länge så då passade vi/ Micke på att laga mat då han hade gått hem. Sammandragningarna börja bli intensivare men jag pluggade på samt blogga om ni minns? ;) Ville inte avslöja något då, hehe. Medans Micke lagade mat och pratade med Magnus som också hade kommit förbi en sväng. Men for ganska snabbt därefter. Sammandragningarna börja va 3-5 mellan varandra och höll i sig nån minut. Tyckte de gick att hantera hur bra som helst! Tänkte vad snackar alla om att de gör ont, för de gör de ju inte?! (Fick ju smaka på smärta sen :p..)

 

Ringde Ida och rådhörde lite med henne, hon tyckte vi skulle ringa förlossningen bara för att checka med dom vad vi skulle göra. Hon som svara tyckte att jag skulle ta ett bad och va hemma så länge som möjligt för att slappna av. Kl 17.00 ligger jag i badet och hare gött tills sammandragningarna börja bli intensivare och ondare. En och en halv timme senare typ tycker både jag och Micke att vi ska bege oss in bara för att kolla läget då de börja bli lite jobbigare än tidigare. Vi ha ju en liten bit att köra, så lite grann för att va på säkra sidan också. Väl i bilen började värkarna va 1 min mellan varandra och höll i sig i en minut och göra lite ondare.

 

Vi blir inskrivna kl 19.00 och får det där bältet runt magen (CTG) för att mäta värkarna, mitt och bebisens hjärtljud. Blir kollad och är 4 cm öppen. Micke fick order att hämta BB-väskan som är kvar i bilen (vi trodde vi skulle bli hemskickade igen därav att den va kvar) av barnmoskan då den kommer att bli använd inatt. Och han kutar! Då han väl är tillbaka blir vi ensamma och värkarna börjar bli smygandes ondare. Micke hjälper mig att andas genom värkarna. De börja vattnas i ögonen men vägrar att gråta då jag är tjurig, tittar bara upp i taket och försöker undgå smärtan. Har en rätt hög smärttröskel så nu börjar de göra ont på riktigt med andra ord. Vattnet går mitt i en värk kl 19.30 och de kändes som om man kissa på sig trots att man inte är kissnödig, läskig/konstig känsla. Barnmorskan kommer in för att se så att det stämmer, och se på fan de gjorde de! Nu börjat det göra mer ont och jag kan inte hålla tårarna tillbaka, dom rinner nerför. Då kommer vi överrens om att jag ska bada igen för att slappna av. Får på mig den berömda vita rocken och nu gråter jag högt, nästan skriker av smärta.

 

Väl i badet går de ganska bra, i en halv timme sen gåre inte mer. Nu ångrade jag mig och ville inte föda barn längre. Gråter och skriker. Micke hjälper mig att andas igenom värkarna som han gjorde tidigare och trycker på knappen och barnmorksan kommer in och ser mig då hukandes över toan (spyr inte utan den va perfekt att krama och kall och go va den) och hämtar gåstolen. Snålåker på den till ett rum och dom kollar hur öppen jag är. Va nu 10 cm öppen. Alltså på en halv timme hade jag öppnat mig från 4 cm till 10 cm. Inte konstigt att de gjorde satans ont! Började nu se allt i dimma typ, allt va en nyans vitare med nå vitt fluff i hörnen och hörde allt men genom bomull typ och de som sas åkte som ut i andra örat.

 

Börjar få krystvärkar strax efter kollen, men inte får jag börja krysta pga att livmodertappen inte va riktigt mjuk än.. Kl är nu 21.10. Får därefter träffa min räddare i nöden - lustgasen. Så där ligger jag på rygg och brölar i masken till varje värk. Men bara en stund senare får jag äntligen börja krysta och de kändes precis som många säger - som om man skulle bajsa på sig. Fick byta ställning till sidliggandes med benet på ena benstödet. En stund senare står jag på knä då mina höfter håller på att gå av av smärta och för att hjälpa lilleman neråt och snurrningen. Byte av ställning en stund serare till ryggliggandes igen, väl där va huvet lång ner och jag krystade och krystade men han åkte som ut och sen in igen. Dom kallar in en läkare för att ta sugklockan och när hon börja packa upp den så lägger barnmorskan bedövning för att klippa, hon klipper och efter en värk kom han ut, kl 21.48.

 

Inte ett ljud hördes då han kom ut men nån mikrosekund senare hör man ett wuuää! Och jag lovar på den där lilla mikrosekunden hann man tänka mkt galna saker! De är inte som på film att dom skriker direkt dom kom ut :P. Då jag hade fått det vackraste jag någonsin sett trots skitig av massa gegg på bröstet sa jag till Micke: Det här gör jag inte om! Micke svarar att då får de bli snitt och kramar om mig.

 

Efter nästan tre smärtsamma och intensiva timmar efter att vi "checkade in" va vi nu äntligen tre <3. Taggtrådskänslan va både en urinvägsinfektion och en signal på att de va barn på väg.

 

Kan hålla med alla att föda barn är bland det häftigaste jag ha gjort i hela mitt liv, men att njursten skulle göra ondare än att föda barn håller jag inte med om, haha! Föda barn på naturlig väg igen skulle jag kunna göra nu i efterhand, men inte direkt efter att man ha fött vill man de, men de ha väl sina förklaringar, hehe. Kan säga att jag inte hade klarat av det här utan min älskade blivande man, pappa till vår son, sambo och pojkvän! <3